Finland och jag

Min relation till Finland har sedan flytten gått upp och ner. I början var jag inte så hemskt förtjust i mitt nya hemland. Tyckte folk i allmänhet var konservativa och svåra att få kontakt med. Jag råkade även ut för små kulturkrockar som jag inte hade räknat med. Sverige och Finland är i stora drag väldigt lika och om man utesluter detaljerna så skiljer de sig inte nämnvärt.
Men småpratandet är kanske något som jag kan sakna. Att prata med folk man inte känner, i butiker, kaféer, barer, fester utan att bli presenterad av någon bekant anses lite konstigt.

Jag jobbade t.ex på en lunchresturang och kommenterade en stamkunds nya frisyr att det var fint.
En kommentar jag ansåg både artig och självklar. Nu kan jag till och med förstå att min välmenande komplimang var lite konstig. Men mannens reaktion var snäppet intill komisk. Helt tydligt hade aldrig en servitris han träffat varje dag i ett halvår kommenterat hans nya frisyr tidigare. Han blev rent ut sagt paff. Jag blev paff, eftersom han blev paff.
Sen stod vi där. stirrandes på varandra tills han tvekande sa "Tack".
Jag har aldrig kommenterat någon halvbekants hår efter det.

Det var egentligen först efter att jag började skolan och fick egna vänner som jag på riktigt började trivas.
Nu för tiden känner jag mig hemma här. Kan dessutom själv märka att jag lagt till en del normer som förekommer och som tidigare varit främmande för mig.
Jag tycker om att åka tillbaka till Sverige men tycker samtidigt att det är skönt att komma tillbaka hit.

Jag vet inte riktigt vilket som är mitt hem. Kanske jag har två?

Saker jag kan sakna som inte är de självklara (familj, vänner, billiga svenska månadsmagasin)

• Politisk tolerans
• Lagerhaus
• Småprat
• Plocksallad i matbutikerna